solidaritet

Solidaritet

 

 

Tro och Ljus grupperna runt om i världen är som grenar på ett stort träd. Får inte alla grenarna vatten så vissnar dom. Grupperna bildar en enda stor familj och i en familj hjälper man varandra. Jag ställer upp för min bror och syster, och jag vet att de alltid är villiga att ställa upp för mig. Vi bär varandras bördor, lidande och bekymmer.

 

Solidaritet kan uttryckas på många olika sätt. Ett sätt är att be för varandra, särskilt när vi vet att de andra har det svårt. Vår bönecirkel är ett sätt att göra det på.

 

Ett annat sätt att visa solidaritet är att hjälpa varandra ekonomiskt. Två tredjedelar av Tro och Ljusgrupperna finns i länder med svåra ekonomiska förhållanden och/eller i länder där det råder oroligheter och krig.

 

Ofta är Tro och Ljusmedlemmarna i fattiga länder tiggare. De har i de flesta fall inte fått gå i skola och har ingen utbildning. Så tigga är deras enda möjlighet. Om de skall vara med på ett Tro och Ljusmöte så måste det finns mat att få där, för om en tiggare inte är ute på gatan och tigger så får han ingen mat den dagen. Därför behöver grupperna i dessa länder vår ekonomiska hjälp.

 

Det behövs ofta också hjälp med transporter för att medlemmarna skall kunna komma till Tro och Ljusmötena. Michael från Zimbabwe åkte runt med sin bil till olika byar och hämtade upp folk inför mötena. Men så blev Michael arbetslös och då hade han inte råd att köra runt så längre. En mindre summa skulle ha löst problemet.

 

Tro och Ljus är en ideell rörelse, med bara tre anställda. Allt annat arbete i grupperna runt om i världen bedrivs ideellt. Därför kan de pengar som skänks gå direkt till de grupper som behöver det.

 

Vi vet att Tro och Ljus har stor betydelse för många funktionshindrade runt om i världen.

Ibland undrar jag hur jag klarade mig utan Tro och Ljus.

 

Anne, Frankrie

Vill du vara med och stödja arbetet med Tro och Ljus? Du kan skicka din gåva till vårt Plusgiro 33 37 31-8.

 

Pengarna skickas sedan vidare till huvudkontoret i Frankrike, där de fördelas mellan de grupper som bäst behöver det.

Jag ska inte lämna Tro och Ljus förrän jag är 100 år, när jag dör. För i Tro och Ljus hälsar vi på varandra, vi firar födelsedagar, har utflykter, och åker på läger. Vi ber tillsammans, vi träffas och vi ringer till varandra. Det är roligt att vara med i en grupp och få vänner. Dom som inte är med i Tro och Ljus ringer aldrig till mig. Jag vet inte varför.

Philippe, Libanon

En pappa i Syd Afrika, körde sin son i en skottkärra i mer än två timmar för att de skulle kunna vara med på Tro och Ljus. Han säger att det är det enda roliga som hans son Joe har, och han väntar varje dag på att det skall bli Tro och Ljusmöte igen.

När man har ett handikapp kan man inte själv hitta vänner, då behöver vi träffas i en gemenskap och hjälpa varandra, och be tillsammans. Jag tycker om att träffa mina vänner. Tro och Ljus skapar en familj som är nära Gud, med gudsvänner. Vi tänker inte på våra handikapp. Vi är som alla andra, för det är ingen skillnad.

 

Peter, USA

Som förälder till en funktionshindrad flicka var jag mycket sårad i mitt inre. Idag har mina sår blivit helade genom Tro och Ljus, och tack vare vännerna, de andra föräldrarna och deras barn. Jag hade problem i min familj och jag hade personliga problem, men dessa problem är inte längre så tunga, tack vare mina vänner i Tro och Ljus. De människor i min omgivning som tidigare inte kunde uppskatta min dotter Belinda, älskar henne idag, eftersom medlemmarna i Tro och Ljus har visat att de älskar henne.

Några av dem brukar besöka oss, de pratar med Belinda, och ibland blir vi inbjudna till fest. Människor är intresserade av oss och våra liv. Min syster brukar säga att detta är Guds verk. Hon har aldrig tidigare hört talas om en sådan kärlek. I mitt land finns det folk av olika raser och en sådan relation skulle vara omöjlig utan att det var Guds verk.

 

En mor från Zimbabwe

 

Franco var en av dem som var ansvariga för att ta emot och välkomna deltagare vid ett internationellt möte för Tro och Ljusledare i Rom. Trots, eller kanske tack vare, hans funktionshinder, var han en ständig påminnelse för oss om varför vi hade detta möte. Mellan två programpunkter som handlade om ekonomi, gick jag för att ta en kopp kaffe tillsammans med Peter från Singapore. Jag sa till Peter: ”Ser du Franco där borta? Allt arbete vi gör här är för honom och hans vänner. Om vi glömmer det så är allt vi gör bara bortkastad tid”.

Sedan sa jag till Franco: ”Kom Franco, vi behöver dina förböner!” Genast la Franco sina händer på våra huvuden och bad för oss, och välsignade oss genom att teckna ett kors på våra pannor. Jag blev mycket rörd över denna händelse, och under resten av vårt möte upplevde jag mycket starkt Jesu närvaro i Franco.

 

Fader John, Nederländerna