Be för fred i Syrien!

Ett vädjan från Syrien, till alla Tro och Ljusgrupper, och till var och en av oss.

 

Kära vänner,

 

Under min resa till Syrien tillsammans med Corinne, mötte jag Roy och Mirna, och insåg omfattningen och betydelsen av det lidande som syrierna och Syrien får uppleva.

 

Det moraliska, psykiska och fysiska lidande de får utstå är helt oacceptabelt. Tro och Ljusgrupperna kan inte längre samlas, men medlemmarna försöker så gott de kan att stötta varandra. Roy arbetar med att hjälpa till i flyktingläger, och har samlat ett team där de flesta har ett ansvar i Tro och Ljus. När jag frågade honom hur Tro och Ljus skulle kunna hjälpa, svarade han: "Mänskligt sett finns det ingenting att göra. Vi kan bara lita på bönens makt".

 

Vi tänkte då på en bön som skulle kunna bes dagligen i alla Tro och Ljusgrupper i världen, och av var och en av oss. Med all vår kärlek vill vi också be för människorna i Irak, Israel och Palestina, Ukraina, Nigeria och alla de länder där det råder krig, konflikter och spänningar mellan människor. Vi ber särskilt för de kristna, som är så oerhört utsatta och hotade.

 

Vår bön är den som bads av Franciskus av Assisi: "Herre, gör mig till ett redskap för din fred", antingen hela bönen, eller bara en del, t ex "där hatet råder, låt mig få komma med förlåtelse". Denna kärlekens bön kommer att röra vid Jesu hjärta.

 

Marie-Hélène Mathieu

Paris, 8 september 2014

 

Franciskusbönen

 

Herre, gör mig till ett redskap för din fred.

Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.

Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.

Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.

Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.

Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.

Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hopp.

Där sorg finns, låt mig få komma med glädje.

Där mörker finns, låt mig få komma med ljus.

 

Gudomlige mästare, hjälp mig att inte sträva

så mycket efter att bli tröstad, som efter att trösta,

inte så mycket efter att bli förstådd, som efter att förstå,

inte så mycket efter att bli älskad, som efter att älska.

 

För det är genom att ge som man får

och genom att glömma sig själv som man finner sig själv.

Det är genom att förlåta som man blir förlåten

och genom att dö som man uppstår till det eviga livet.